ChangingCrashingFalling

Jag vet inte vart jag ska skriva det här, men förmodligen är bloggen inte rätt ställe.. Egentligen borde jag kunna prata med dig, men det kan jag inte.. Jag har ägnat flera timmar åt att trösta dig och jag har vart sjukligt orolig över dig när du ränner runt ute i regnet och vägrar att gå hem... sen när du väl kommer hem vill du bara inte prata helt plötsligt.. så konstigt.. jag förstår inte.. Sen när jag blir ledsen över att du är så kort mot mig, ja, då gör du ingenting. Du bara säger "varför blir du sån här nu då?" och "sluta vara ledsen nurå" o sen vill du lägga på igen.. Så fort du är ledsen så ska man ställa upp, men när jag är ledsen så är jag tydligen bara jobbig. Jag hatar mig själv för att jag gör dig irriterad, men jag har väl också rätt att vara ledsen? eller? Det är inte ens värt att berätta något för dig för då blir du bara sur på mig, verkar det som iaf... eller... som jag uppfattar det